Vibrationer som knappt förnims
Ljus som bävar,
som svävar,
som lockar
och förleder
Förväntan, advent,
förfäran, och slut
Gemensam resa och resning,
kopplar samman det som ihop hör
kopplar samman det som isär tvingats
En ljusare och en mörkare vibration
i eterns bävan efter ny balans
Synen ändras på det som evigt är
Synen ändras på vad enhet är
Fördolt, icke mer,
men smärta i ny födelse,
när sanningen träder fram
Eterns tidvatten skiftar,
och vi med den.
Det är tyst runt omkring
Rösten som inte når fram
Rösten som tigs ihjäl
Orden som inte vill höras
En tomhet mitt i ett sorlande brus
Jag tittar mig i spegeln
Har inte längre någon spegelbild
Jag är en grå dimfigur
Utstött och ovälkommen
En höjd röst och alla blir arga
Det är trångt där jag står
På en plats historien gett
Andra trampar in
Andra bjuds in
Bort med dig, du onde
Det är döden som dansar
Runt mitt väsen
Dansar och ler
Vill bara ha mer
En vittring av rov
Två skuggor på väggen
efter samma person
Tvenne bilder
Den ena bilden
hjälper den andra
Den andra
har alltid funnits
Miljoner av år,
evighetens väktare
Sitter ensam
Osynlig i ett hörn
Omringad och inringad
av ljudets kuliss
Skratta Morfin Olsson
Skratta!
Väntar
på att få följa med
En liten kanariefågel
låg på min förstutrapp.
Med vilt bultande hjärta,
kippande efter andan.
En morgon i maj
då solen lyste bakom moln.
Som genom dimmor
skingrades bilderna av min bro.
En fågel sitter så,
i mitt kök.
Viskar och berättar
genom sin näbb.
Jag har något
att berätta för dig.
Säger den till mig,
som en gammal vän.
Men jag kan inte förstå
vad den säger till mig.
Morfin Olssons ben
värker i kylan.
Tunga och trötta
släpar dom fram
en gammal man.
Den gamla skrynkliga
trench coaten
är smutsig och fläckig.
Vart bär det hän?
Var är du på väg?
Flaskan vilar tryggt
i ena rockfickan.
För gammal för allt.
För ung för att dö.
Morfin Olsson
är bara så trött.
Sitter stilla
i ett tyst kök
och hör ett avlägset
sus i mina öron.
En inre vind,
som försiktigt
sveper genom
tankar och bilder.
En dag
ska du äntligen
komma hem
till mig.
En dag
ska det äntligen
vara sol
mot min kind.
Glada
ska vi dansa
och sjunga
och spela.
Och all tid
i världen
kommer finnas
för oss.
En dag
i tiden
är det bara
vi två.
Dånet från vattenfallet
hörs i fjärran.
För inte så länge sedan
bara som ett svagt
och nästan omärkligt muller.
Det kom så plötsligt.
Insikten om det svaga mullret.
Vattenfallet som man aldrig sett
men ändå bara vet finns där.
Båten glider i sakta mak
längs min flod.
Rofyllt och obevekligt.
Så kommer förståelsen
av en underbar sanning.
En flod som rinner ner
mot ett slutgiltigt hav.
Som har sitt slut i sin början.
Tyst och försiktig
Vad döljer du?
Men vrängd
ut och in
är allt bara
Banalt
Bakom mitt sovrum
finns flera
andra rum
I ett av rummen
låg en natt
en plastpåse
På golvet
i ett hörn
kvarglömd och tom