Kallsvettens pärlor
droppar från pannor
Hur kunde det
sluta så här?
Inget att förstå
när allt synes förbi
Och allt som skett
för allas bästa?
Vem viskar
i våra öron?
Vem viskar
onda budskap?
Vem skiljer
människor åt?
Var är det nya
budskapet?
Var är
tryggheten?
Är budskapet bara
att vi ska skiljas åt?
Lättstyrd är den
tryggheten mist
Var rädd
då kanske vi kan
räddas?
Det bor en varulv på Gripsholms slott
ylande i månens sken
Så övergivet är slottet
att det virvlar av torra löv
När lurviga ben trampar
dess kalla stentrappor
Dina skrynkliga händer
arvet du har
Precis som din far
och din mor
en gång ärvt
sina händer
Skapelsens väsen
bortom våra fysiska
kroppar
Vårt allra innersta
En ödmjuk bugning
av vördnad
och insikt
om vår viktiga
betydelselöshet
Inför evighetens lagar
Vad jagar vi?
Vilka är vi?
Morfin Olssons trench coat
Med fläckar av jord och aska
Och färgad såsom av hösttorra löv
är den svarta hatten stukad
Allt är så skrynkligt
Tårarna
med urhavets salthalt
väter Morfin Olssons kinder
ikväll