Riddarna av
det goda
hjärtat,
red längs
landskapet
i sina tunga
rustningar.
Lansen
balanserade
vikten,
så att de svarta
springarnas skritt
alltid såg elegant
och respektingivande ut.
Det vita löddret
fuktade
hästarnas
bogar,
då andhämtningen
tilltog.
Men människornas
förhoppningar
slocknade
allteftersom
de syntes till
alltmer sällan
En dag så var
riddarna därför
blott en berättelse,
en saga,
från förr.
De grå riddarna,
av det goda hjärtat.
Oron växte
i stugorna,
och nog var det
ofärdstider
som nalkades.
Ohjälpligt fast
i sina omständigheter
kunde inte någon
annat än
leva med
det som hände.
Goda vänner
tystnade,
började försvinna,
samtidigt som
överhetens
förtryck
bara tilltog.
Nattsvarta
klor
klöste sig fast
i allas sinnen.
Vän mot vän,
familj mot familj,
far mot mor,
Syskon mot Syskon.
Aldrig förr
hade sådan
fiendeskap
kunnat skådas.
Mörkret djupnade
allt mer,
snart började
en efter en,
sluta tro
på ljuset.
Fiendeskapen
från omgivande folk
krävde allt oftare
sin tribut.
Men sorgen
och skräcken
har även den
sin botten.
Ur folkdjupet
växte en ilska
så djup att
den skrämde
även dess bärare.
Kriget var fullt
utvecklat och
obarmhärtigt
brutalt.
Slag följde på slag,
utan att någon ljusning
ens kunde anas.
Förlusten och det totala
nederlaget,
undergången,
syntes oundviklig
när ryktena började
rulla
längs dalgångarna.
Från smärtan
och det
vederstyggliga
kunde plötsligt
stråk av
framtid
anas.
De vita riddarna
av det goda hjärtat
hade synts
i gränstrakterna
i bergen
långt bort.
Kanske var man
på väg,
kanske var
profetian
på väg
att fullbordas.
Profetian om att de
grå riddarna
i en
avlägsen framtid
återkommer
som vita riddare
i den slutliga
striden.
Alla folken slöt upp
under ofattbara
uppoffringar.
Striderna
ohyggligt
grymma.
Men de vita
riddarna
på sina
vita springare
var verkligen
tillbaka.
Många generationer
senare
levde fortfarande
minnet av
de vita riddarna
starkare
än någonsin.
Många generationer
senare
kunde ingen
glömma
de vita riddarna
av det goda hjärtat.