Livets reinkarnation

Jag var
fortfarande ung,
den natten
som jag dog.

En ung man,
med hopp,
och drömmar.

Med längtan
efter något
större,

och efter
en alldeles
speciell någon.

Det var mycket
som försvann,
den natten
när jag dog.

En helt
egen värld,
skapad av
bara mig.

Bara för mig.

Åh, vad jag
bannade livet,
och allt,
och alla.

Som tog allt
ifrån mig.

Korsande livsbanor
i gemensamt
vägskäl,
men med helt
olika livsmål.

Hur kunde det
blivit annorlunda?

Det var mycket
som försvann
den natten
som jag dog.

Men livet gick
ändå vidare,
så obändigt,
och till sist
så oändligt
befriande.

En enkel rallare

Jag är blott
en enkel rallare,
alltid på väg.

Där rälsen läggs
meter för meter,
har jag mitt bo.

Jag måste alltid gå,
aldrig att jag
kan stanna till.

Ibland vilar jag
en längre tid
hos någon kär.

När solen går upp
för en ny dag,
fortsätter min resa.

Ibland kan jag drömma om,
att en gång för alla,
stanna där jag står.

Men aldrig att
den längtan
bär ända fram.

Jag föddes fri,
som en fågel,
svävande över allt.

Min själ är fortfarande
en ung fri fågel
som alltid svävar vidare.

Och till den dagen,
som är den sista,
så drar livet i mig.

Till den dagen
är jag blott
en enkel rallare.

Vandraren

Vandrar
i ett
träsk.

Regnet
väter mina
kinder.

Stövlarna
kippar tungt,
högljutt.

Träsket
blir allt
längre,

natten
som saknar
gryning.

Jag
vet inte
längre,

när
jag började
gå,

eller
vart jag
är påväg.

Myggen
är så
förtvivlat,

besvärliga
och alltmer
ihärdiga.

Allt
biter bit
för bit,

av det
som ännu
finns kvar,

Vart
är
Var?