I förrgår natt
träffade jag
en gammal
barndomsvän.
Det var så roligt,
och tänk,
han var sig alldeles
lik från förr.
Jag minns inte
vad vi pratade om,
men det var så lätt
att prata om allt igen.
Vi stod där
på backen
och bara
språkade.
Sedan,
träffade jag
plötsligt
Ingvar Kamprad,
som ung.
Men han var inte
alls lik sig själv.
Tvärtom,
så hade han utseendet
hos en person
som jag aldrig träffat,
Förut.
Hjulen rullar
monotont
och mekaniskt.
Ett rytmiskt
malande,
På väg.
Målandes
en falsk bild
av förändring.
I illusionernas
tidevarv,
uppträder
Trollkarlar
och Druider
alltid förklädda.
Med rytm av
till synes
obevekligt
framåtskridande
fullbordas
det stora
bedrägeriet.
En rund
grå
skiva,
svävar
osynligt
i skyn.
Allseende,
okänd,
intelligens,
bevakar
allt som
sker.
Det kan
ibland
vagt anas
som en
diffus
skugga.
Ett
tefatsrunt
moln,
allestädes
närvarande
ovanför.
Jag strövade
längs
strandkanten,
I en
solnedgång
som verkade
evig.
Varken
Dag
eller Natt
fanns
i mitt
liv.
Snäckor
och sand
fuktades,
av havets
försiktiga
bränningar.
En återhållsam
utdragen
andhämtning.
I horisonten
växte havet
långsamt.
Obevekligt
vandrade
flodvågen
in mot
stad
och land.
Och utan att
solnedgången
bröts
svävade
jag ut över
vattnet.