Solen lyste på mig
en helt vanlig morgon.
I världens centrum
var jag den utvalde.
Längs gatorna strövade
blinda människor
till synes
planlöst runt.
På trottoarer
av solmjuk asfalt
letade jag
mitt hem.
Jag satte mig för att vila
på en färglös parkbänk,
och sömnen övermannade mig
i den stekheta solen.
Bakom tunga ögonlock vaknade jag
för några korta ögonblick till.
Men sedan gled jag
tungt in i verkligheten.
I drömmen
hittade jag
så lätt
mitt hem.
Alla rummen
låg i varandra,
som ryska dockor.
Ju längre in
i mitt hus
som jag kom.
Desto större
blev alla
rummen.
Det vackraste rummet
låg i fil med ett annat.
Så hemtamt,
så nytt,
så oväntat,
så spännande.
Fastän jag visste
att detta var mitt hem,
var det första gången
som jag hittat hit.
I sovrummet
fanns flera garderober
och hyllor.
Gott om plats
för att fyllas
med mitt liv.
Eller var det utrensat?
En ödslig vind
drog genom
mitt hus.
I vardagsrummet
såg jag nu
att det låg
några torkade löv
i ett hörn.
Ingen annan verkade någonsin
ha satt sin fot här.
Jag befann mig plötsligt
i vardagsrummet
och försökte gå
genom en dörr
till ett annat rum.
Men istället grumlades
allt runtomkring mig,
och jag befann mig
i ett sovrum.
Jag ville gå vidare
genom en annan dörr,
se hur mitt hus såg ut.
Då grumlades allt igen
för min syn,
och jag öppnade mina ögon.
Sittande på parkbänken
i ett färglöst landskap
förstod jag nu
att jag aldrig varit vaken.
I en drömlik tillvaro
med enkla grå nyanser,
flöt vi alla runt
som drönare.
Aldrig förr hade jag känt
en sådan dragning till något
som hem till mitt ödsliga hus.
Jag försökte fästa min blick
på omgivningen,
på horisonten.
Allt darrade
i lätta och snabba
vibrationer
där jag såg
i fjärran.
Just som om
sommarens hetta
fortplantade sig
mellan dimensionerna.