Anspänningen börjar skifta
för provinsialläkaren.
På väg mot ett
nödvändigt hembesök.
Oron för vad
som ska mötas.
Oron för vad
som kan ha hänt.
Över stock och sten
Löddrande hästar
I allt djupare snö
Slitandes framåt.
Vad kan jag göra?
Vad är det som pågår?
Har jag allt med mig?
Tinkturen? Dropparna?
Jag står på en väg,
i ett svagt rött ljus.
Som i en skymning,
eller en gryning.
Jag ser höghusen
I en fond.
Ett bryn av hus,
med glänsande fönster.
Balkongerna inglasade,
allt är stilla.
Samtidigt är jag
ju delvis blind.
Allt jag kan se
är snett framåt.
Till vänster.
Allt annat är svart.
Helt svart.
Inga människor.
Ingen framtid.
Ingen dåtid.
Bara det nära,
bara det som var nyss.
Inget liv.
Bara det som just varit.