Jag står i den främmande
dikeskanten.
Gräset står meterhögt,
och växer långt in på vägen.
Korta bilder av hemma,
blixtrar förbi.
Var är jag?
Varför är jag här?
En väg som leder till,
ingenstans.
Avkastad av transporten,
utkastad av kamrater.
Återvändsgränden skyltas
framtid.
Framtiden skyltas inte,
men dit slussas alla andra.
Vinkningar till förbipasserande
möts med avståndstagande.
Som en förvisad leprasjuk
utan leprakoloniernas kamratskap.
Borttappad av
livet.
Förvisad av
påstådda kamrater.
Jag gapar och försöker
skrika.
Men i vakuum
hörs inget ljud.