Det är inte
första gången
Morfin Olsson
ställer upp
tennsoldaterna
på soffbordet.
Det blir inte
som tänkt
den här
gången.
Heller.
Det ligger
ett tätt lager
av damm,
från
cigaretter
och smuts,
över hela bostaden.
Men jag orkar
bara inte,
jag orkar inte,
tänker
Morfin Olsson,
och ser inte
förfallet.
Nyss var
soffbordet,
så nytt,
och fint,
liksom
soffan.
Nyss var
bostaden,
ny,
och allt
var som ett
oskrivet blad,
i en oskriven bok.