En lavskrika
vickar
på stjärten.
Skruden ruggig,
denna sommar
av sömnlösa nätter.
Ensam
på kala hyggen
där den alltid bott.
Allt borta,
som funnits
i alla tider.
En oro och ängslan
som inte kan
artikuleras.
Ingen att
känna igen,
inget bo kvar.
Inga blåa bär,
inga flugor,
och ingen svamp.
Sången har
sedan länge
tystnat,
efter det
som blev
den sista våren.