Författare: Filip Oskarsson d y

Den sociala eremiten

På en
öde ö.

Men ändå
med andra
i sikte.

Hit blev
jag plötsligt
skjutsad
en dag.

Hela flytten kom
som en stor
överraskning.

Det här
var inget
som någon
hade förvarnat
om.

Jag började
förstås
ställa en massa
frågor.

Varför gör ni
det här?
Vad är syftet?
Vem har bestämt
att det ska vara
så här?

Men inga svar.
Tyst.
Bara tyst.

Sedan började
man prata.

Du kommer
att ha
många runt dig,
precis som
förr.

Var inte
orolig.
Sade man
till mig.

Jag försökte
protestera,
och säga
ifrån.

På den
här lilla ön
finns ju ingen
att se.

Men mina ord
föll platt
till jord.

Försäkringar
om annat,
lämnades
så lätt.

Allt skulle
bli
precis
som jag ville,

lite längre fram.

Nu sitter jag
här.
På min
ensamma ö.

Jag ser
glammet
och stojjet
från grannar
bredvid.

Man tittar
bort
när jag
vinkar
ibland.

Man ser
så lyckliga ut
hos grannarna,
mina gamla
vänner.

Vad har gjort?
Varför får jag
inte vara med?

Varför ljuger man
för mig?
Var jag inte
snäll?

Snälla jag lovar,
ta mig tillbaka
så blir allt bra.

Jag ska vara så tyst.
Jag ska inget säga.
Ni får bestämma
om allt.

Snälla!

Vem där?

Hallå?
Vem där?

Din framtid.
Tittar till
dig bara.

Jaha!? Oj.
Vad vill du?
Är det något
på gång?

Nja. Du vet.
Jag kan inget säga.
Det kan jag aldrig.

Men!? Alltså.
Vaddå?

Ibland måste
man förbereda sig
ordentligt.
Se hur saker är.
För att det
ska bli rätt
sedan.

Men. Du menar
att det ska hända
något snart??

Det har jag
inte sagt.
Det som sker
det sker.
Så ska
du tänka.

Men nu blir jag
både orolig
och rädd!
Vad är på
gång?

Du får se
så småningom
Jag måste
till nästa
person nu.
Det ser bra ut.
Här.

Hallå?
Är du kvar?
Vad ska hända?
Berätta!?

Den eviga hösten

Höstregnet väter
Morfin Olssons
kinder

När hattens brätte
släpper
sina droppar.

Alldeles bredvid
lyser
en varm sol.

Den eviga hösten
är nu här.

Men Morfin Olssons
blick
är lika full
av längtan

Som någonsin
förr.

När ska väl
våren
och sommaren?

Komma till
Mig?

Men våren
och sommaren
har både
kommit
och gått.

För Morfin Olsson
gick det
Nästan
spårlöst förbi.

Glömd av alla,
och förbisedd
redan i
sin blomningstid.

Straffad av
Guden
för sina
förfäders synder.

Men Morfin Olssons
längtan
finns alltid
kvar.

Rosen

Jag fann en ros,
en nyutsprungen
Röd

Jag fann en ros,
så grön
i sina blad

Jag fann en ros,
och tanken stod
så klar

Framför mig låg
Minnet av dig
Kvar.

Det lyste klart
Om kvällen
När du for

Det lyste klart
för mig
Vem du var

Aldrig nog
så kunde jag
väl någonsin tro

Att en ros
så röd,
Ditt minne
kunde ta.

Jag både log
Och grät
den dagen som
jag fann

En ros
så röd
och så grann.

Vad som kom
och gick
för länge sedan

Fanns nu kvar
i en ros
så grann

Den röda ros,
som öppnat
Himlens port.

Vykort

Hej

Nu är jag
äntligen
framme.

Resan
gick bra,
men jag
var tvungen
att byta
både hotell
och ort.

Jag tänkte
mig
att jag skulle
få stanna
här.

Men,
jag tror
jag måste
byta
både hotell
och ort framöver.

Kanske
Flera gånger.

Det är fint
här.
Men ändå inte
som i
katalogen.

Dom är
duktiga på
att få
en att
önsketänka,
Dom som gör
katalogerna.

Stranden är fin,
Men skitigare,
Och trängre,
Än vad jag trodde.

Jag är nog
inte heller
längre
så pigg
som jag var förr.

Jag orkar
inte klaga.
Det tjänar
inget till,
Och egentligen
lyssnar man
nog bara till
ungdomarna.

Inte till
Mig.

Hoppas
ni har det
bra
Därhemma.

Jag
saknar er
Redan,
Även om
alla är
jättesnälla
och trevliga.

Jag trivs,
Men det
är ju alltid
som det är
att vara
besökare.

Jag tror
ni förstår
hur jag
menar.

Sköt om er
Alla
Så hoppas
Jag vi snart
Kan ses igen.

Hälsa!