Författare: Filip Oskarsson d y

Dina ögon
sticker
i mitt
ansikte.

Jag viker undan.

Ditt tal
lovar
och prisar
det jag gör.

Tills nästa gång.

Förvirrad
och förtvivlad
försöker
jag förstå.

Vad är det för fel på mig?

Ljuset strilar
in mellan
plankorna
i golvet.

Skenet från
underjorden,
som vita skivor
i mörkret.

Modernitetens grå massa,
övermålad av färger,
som inte finns.

Friheten som lockar,
men stänger in,
bakom en kuliss.

När ner blir upp,
och gravitationen
slutar fungera,

Bakom vakna ögon
sover de alla,
tills tiden är inne.

Orden kom,
bara så där,
flygande
på en vind.

En vind
av värme
och osynlig
kraft.

En bärvåg
av metafysik
som började
beröra alla.

Som om någon
bara knäppt
med fingrarna
var plötsligt
allt på allas
läppar.

Ingen kunde
komma undan
insikterna,
fjällen hade fallit
från allas ögon.

En smärtsam
insikt,
i förnekelse
alla levt.

Men nu
var sanningen
obarmhärtigt
uppenbarad.

Livet
var bättre förr,
tyckte många,
när lögnen gjorde
allt så enkelt.

En humlestör
tippar
omkull.

Nyss,
ståtlig
och styv.

Syntes förr
så obevekligt
sträva

mot en
uppnåelig
topp.

Mästerdirigenten
sveper energiskt
sin stav
i rytmiska mönster.

Svetten pärlar
i pannan
när crescendot
närmar sig.

Som i extas
drömmer sig
dirigenten
bort

när musiken
förtrollar
och förhäxar
bortom alla ord.

Det svarta håret
glänser av
pomada och
och svett.

En hypnotisk
föreställning
läggs så
till ända.

En flykt
från tidens
trånga
rum.

En mästare
och hans
Margarita
dansar
så en stund.

En lavskrika
vickar
på stjärten.

Skruden ruggig,
denna sommar
av sömnlösa nätter.

Ensam
på kala hyggen
där den alltid bott.

Allt borta,
som funnits
i alla tider.

En oro och ängslan
som inte kan
artikuleras.

Ingen att
känna igen,
inget bo kvar.

Inga blåa bär,
inga flugor,
och ingen svamp.

Sången har
sedan länge
tystnat,

efter det
som blev
den sista våren.

Mörkret
kryper in
från sidan

allt eftersom
farten
bara ökar.

Allt blir
bara
rakare

allt eftersom
farten
bara ökar.

Språket
rätas
ut

allt eftersom
farten
bara ökar.

Horisonten blir
till ett
klot

allt eftersom
farten
bara ökar.

En dimmig
svart
prick

när
farten
slutat öka.

Djävulen står
vid ingången
till Ditt
tivoli.

I dag
spelar han
på sitt
positiv.

Vevar leende
fram en
suggestiv
musik.

Du
Måste
Bara
Dansa

Till takten
av en musik
som suger
in din själ.

Du ler,
under tiden
som dina
svarta ögon

Tappar
Allt
Sitt
Liv.

I förrgår natt
träffade jag
en gammal
barndomsvän.

Det var så roligt,
och tänk,
han var sig alldeles
lik från förr.

Jag minns inte
vad vi pratade om,
men det var så lätt
att prata om allt igen.

Vi stod där
på backen
och bara
språkade.

Sedan,
träffade jag
plötsligt
Ingvar Kamprad,
som ung.

Men han var inte
alls lik sig själv.

Tvärtom,
så hade han utseendet
hos en person
som jag aldrig träffat,
Förut.