Kategori: Morfin Olsson

Sitter ensam
Osynlig i ett hörn

Omringad och inringad
av ljudets kuliss

Skratta Morfin Olsson
Skratta!

Väntar
på att få följa med

Morfin Olssons ben
värker i kylan.

Tunga och trötta
släpar dom fram
en gammal man.

Den gamla skrynkliga
trench coaten
är smutsig och fläckig.

Vart bär det hän? 
Var är du på väg?

Flaskan vilar tryggt
i ena rockfickan.

För gammal för allt. 
För ung för att dö.

Morfin Olsson
är bara så trött. 

En gråbrun
och skrynklig
trench coat
är svept runt
Morfin Olsson.

På en vandring
längs folktomma
gator,

när ett
nattligt dis
växer upp
ur skuggorna.

Alltid med,
men aldrig
delaktig.

Så mycket
pratande
bakom ryggen.

Morfin Olsson,
som alltid
ställer upp,
som alltid
hjälper till.

Som alltid
blir dragen
vid näsan.

Som alltid
hamnar på
mellanhand.

Som aldrig får
vara med
på riktigt.

Vad är är det
för fel
på mig?

Varför?

Den kallaste
natten,
den sommaren.

Morfin Olssons
första timmar.

Dans och glädje,
förväntan,

Det blir bra,
ska du se.

Det blir bra.

Mitt på väggen,
i Morfin Olssons
barndomshus.

Kassaskåpet.

Har han
någonsin
kunnat
kombinationen
till låset?

Mattsvart dörr,
med vred,
till låset.

Hur öppnar
man det?

Höstregnet väter
Morfin Olssons
kinder

När hattens brätte
släpper
sina droppar.

Alldeles bredvid
lyser
en varm sol.

Den eviga hösten
är nu här.

Men Morfin Olssons
blick
är lika full
av längtan

Som någonsin
förr.

När ska väl
våren
och sommaren?

Komma till
Mig?

Men våren
och sommaren
har både
kommit
och gått.

För Morfin Olsson
gick det
Nästan
spårlöst förbi.

Glömd av alla,
och förbisedd
redan i
sin blomningstid.

Straffad av
Guden
för sina
förfäders synder.

Men Morfin Olssons
längtan
finns alltid
kvar.

Det är inte
första gången
Morfin Olsson
ställer upp
tennsoldaterna
på soffbordet.

Det blir inte
som tänkt
den här
gången.
Heller.

Det ligger
ett tätt lager
av damm,
från
cigaretter
och smuts,
över hela bostaden.

Men jag orkar
bara inte,
jag orkar inte,
tänker
Morfin Olsson,
och ser inte
förfallet.

Nyss var
soffbordet,
så nytt,
och fint,
liksom
soffan.

Nyss var
bostaden,
ny,
och allt
var som ett
oskrivet blad,
i en oskriven bok.

Solen har lyst
och bränt
på Morfin Olssons
bleka lekamen.

Det svalkar ändå
längs kanalen
där cykeln sakta
glider fram.

Mätt och nöjd
med doften
av sommaren
som följeslagare.

På väg
mot framtiden
utan vare sig
karta eller kompass.

Morfin Olsson
promenerar hem
genom den mörka
sommarnatten.

Det är tyst,
magiskt,
varmt,
fritt,
och ensamt.

Vem väntar
på Morfin Olsson?

Vem längtar
efter Morfin Olsson?

Enstaka fordon
bryter genom
tystnaden.

När dimman
lägger sig
över gräsfälten.

En annan dag,
en annan kväll,
då är inte
Morfin Olsson
längre ensam

På sin väg
hem.

En annan dag,
en annan kväll,

Morfin Olsson
tittar upp mot himlen,
Äntligen
är det stjärnklart igen.

Han saknar så
dessa varma sommarnätter,
som dom var
förr.

Morfin Olsson saknar
allt från förr,
samtidigt som parkbänken
fuktas av luft
som sakta blir kallare.

Långt där uppe
syns ett vitt streck
Ett stjärnfall,
som tecken i skyn.

Trench-Coaten
stramar runt axlarna.
Morfin Olsson
försöker knäppa knapparna.

Dofterna och ljudet
är så speciellt
i natten
Man känner sig nästan ung.

Blicken far upp
mot himlen igen.
Förbi Karlavagnen,
förbi stjärnbilderna.