1:a versen
Om natten
blir jag
mig själv
Om natten
kommer
frid och ro
Om natten
kommer
ljuset
Med glädje,
lugn
och tro.
2:a versen
Då skingras
alla dimmor
Då klarnar
allt mitt liv
Då träder hela
världen fram
Som den alltid
menats bli.
3:e versen
Jag lever
i en tid
Då allt
vad sant
Det jagats bort
Jag lever
i en värld
Där allt
vad rätt
Det tappats bort
4:e versen
Men inte
kan jag känna
Någon oro
just därför
För om natten
väcks ju allt
Som krävs
För lycklig,
själ att bli.
Jag ropar
i vakuum.
Inget
når fram.
Min mun
artikulerar
förtvivlat.
De vita
fredsduvorna,
i samma
bur.
Så vita
och vackra.
Varje kväll
läggs
täckelsen
över
buren.
Allt blir
tyst
och stilla.
Men.
I mörkret
bakom
täckelset.
Uppgörelser
på
liv
och död.
Jag står
på
farstubron,
den
stora färjan
tuffar iväg
över ängen.
Vattnet
står högt
runt torpet.
Mitt torp,
där jag
alltid
funnits.
Ängar, fält,
och skog,
översvämmade.
Landgången
halades,
just framför
mina ögon.
Vi har
letat,
i skrymslen
och vrår.
Vi,
som är
hemma
i torpet.
Fast Du.
är inte
född här.
Men det
är jag.
Jag,
skulle åka
i väg.
Men hann
inte.
Jag gick ändå
fram,
och tillbaka,
mellan
torp och
färja.
Kändes så
bra, att
göra saker
med dig.
Andra klängde,
eller bara
fanns.
Nya
Eviga
personer
i mitt
torp.
Men Du,
har alltid
funnits
där.
Liksom
den äldre.
Hindrad,
i mitt
letande.
Avbruten.
Jag hann
inte
vidare.
På min
resa.
Jag blev
kvar.
Jag blev
fast.
En rörelse
av glädje,
okontrollerat
munter.
Keruben
dansar
runt
tronen.
Väktaren
av
insikt,
Tronens
bärare.
I barnets
form,
med
evighetens
kraft.
En ängels
stråke
ackompanjerar
det brutna
brödets
liturgi.
De flammande
svärden
svingas
i förtvivlad
trans.
Väktarens
makt,
den högsta
ordningens
skydd.
Sveps undan
av tidens
starka
vilja.
Keruben
önskar,
det som
aldrig
setts
förr.
I den
högsta
ordningen
träda.
Ve den
som
klaga,
över
nya tiders
anda.
Ögon så
Onda,
från
fallen
Kerub,
Stråla.
Ser du
mig?
Jag
tittar
på dig,
Med ett
inverterat
Öga.
Jag ser
Dig.
Ser Du
Mig?
En vit
prick,
Oändligt
långt
bort.
Frusen
för
vår tid.
Värmen
som
strålade
Auran
Hjälten
från
förr.
Undanskuffad
av
andra
tider.
Av
Maktbegär.
En vit
Iris
Ser
det
som Är.
Den räta
linjens ekvation
styr hårt.
Håll dig
inom ramarna,
tänk rätt,
som Mig.
Väggarna
kryper
närmare.
Kräftans klor
kramar sig in
i våra magar.
Fasan
och
smärtan
trycks
Upp
Ut
In
I bröstet
Vrider fram
droppar
i allas
ögon.
På en
öde ö.
Men ändå
med andra
i sikte.
Hit blev
jag plötsligt
skjutsad
en dag.
Hela flytten kom
som en stor
överraskning.
Det här
var inget
som någon
hade förvarnat
om.
Jag började
förstås
ställa en massa
frågor.
Varför gör ni
det här?
Vad är syftet?
Vem har bestämt
att det ska vara
så här?
Men inga svar.
Tyst.
Bara tyst.
Sedan började
man prata.
Du kommer
att ha
många runt dig,
precis som
förr.
Var inte
orolig.
Sade man
till mig.
Jag försökte
protestera,
och säga
ifrån.
På den
här lilla ön
finns ju ingen
att se.
Men mina ord
föll platt
till jord.
Försäkringar
om annat,
lämnades
så lätt.
Allt skulle
bli
precis
som jag ville,
lite längre fram.
Nu sitter jag
här.
På min
ensamma ö.
Jag ser
glammet
och stojjet
från grannar
bredvid.
Man tittar
bort
när jag
vinkar
ibland.
Man ser
så lyckliga ut
hos grannarna,
mina gamla
vänner.
Vad har gjort?
Varför får jag
inte vara med?
Varför ljuger man
för mig?
Var jag inte
snäll?
Snälla jag lovar,
ta mig tillbaka
så blir allt bra.
Jag ska vara så tyst.
Jag ska inget säga.
Ni får bestämma
om allt.
Snälla!