Hjulen rullar
monotont
och mekaniskt.
Ett rytmiskt
malande,
På väg.
Målandes
en falsk bild
av förändring.
I illusionernas
tidevarv,
uppträder
Trollkarlar
och Druider
alltid förklädda.
Med rytm av
till synes
obevekligt
framåtskridande
fullbordas
det stora
bedrägeriet.
En rund
grå
skiva,
svävar
osynligt
i skyn.
Allseende,
okänd,
intelligens,
bevakar
allt som
sker.
Det kan
ibland
vagt anas
som en
diffus
skugga.
Ett
tefatsrunt
moln,
allestädes
närvarande
ovanför.
Jag strövade
längs
strandkanten,
I en
solnedgång
som verkade
evig.
Varken
Dag
eller Natt
fanns
i mitt
liv.
Snäckor
och sand
fuktades,
av havets
försiktiga
bränningar.
En återhållsam
utdragen
andhämtning.
I horisonten
växte havet
långsamt.
Obevekligt
vandrade
flodvågen
in mot
stad
och land.
Och utan att
solnedgången
bröts
svävade
jag ut över
vattnet.
Var skulle
jag varit,
om jag inte
kunnat stanna?
På drift,
vilsen,
utan
vare sig
ankare
eller båt.
Flytande
eller
sjunkande?
Strandad,
i ett
planerat
skeppsbrott.
Tafatt
snickrande
på ett
litet
strandhus.
Hur gör
man en
plantering,
som rotas?
Små gröna
daggkåpor
visade
vägen,
och
sedan
var det
Du.
Nytt avfall
läggs till
komposten.
Värmen stiger,
och flugorna
flockas.
Men,
i botten
är ny fin
näringsriktig
jord.
Inbäddad,
och speglad,
i dina
ögon.
En silvertråd
av äkthet.
Obegripligt
oförstörd,
av livets
omständigheter.
Jag var
fortfarande ung,
den natten
som jag dog.
En ung man,
med hopp,
och drömmar.
Med längtan
efter något
större,
och efter
en alldeles
speciell någon.
Det var mycket
som försvann,
den natten
när jag dog.
En helt
egen värld,
skapad av
bara mig.
Bara för mig.
Åh, vad jag
bannade livet,
och allt,
och alla.
Som tog allt
ifrån mig.
Korsande livsbanor
i gemensamt
vägskäl,
men med helt
olika livsmål.
Hur kunde det
blivit annorlunda?
Det var mycket
som försvann
den natten
som jag dog.
Men livet gick
ändå vidare,
så obändigt,
och till sist
så oändligt
befriande.
Vad gör det
för skillnad?
En tok,
i en egen
marginal.
Vem bryr sig,
om någon annan
längre?
När det är
Berättelsen
som är viktigast.
Envist stretande,
motvalls och tvär,
kan inte
stoppa nu.
Jag är blott
en enkel rallare,
alltid på väg.
Där rälsen läggs
meter för meter,
har jag mitt bo.
Jag måste alltid gå,
aldrig att jag
kan stanna till.
Ibland vilar jag
en längre tid
hos någon kär.
När solen går upp
för en ny dag,
fortsätter min resa.
Ibland kan jag drömma om,
att en gång för alla,
stanna där jag står.
Men aldrig att
den längtan
bär ända fram.
Jag föddes fri,
som en fågel,
svävande över allt.
Min själ är fortfarande
en ung fri fågel
som alltid svävar vidare.
Och till den dagen,
som är den sista,
så drar livet i mig.
Till den dagen
är jag blott
en enkel rallare.
Jag knuffar ut
min eka
på en
solglänsande
sjöspegel.
Små vita gäss
omgärdar
vågorna
runt min
lilla båt.
Jag är så glad
där jag driver
med vinden,
kanske mot
en strand.
Ingen oro,
bara lycka,
där solen
smeker oss
på färden.
En dag ska vi,
farkosten och jag,
stranda
på okänd
och ny mark.