Leendet blottar
blodbeklädda
tänder med
köttslamsor.
Från ingenstans
vänder allt,
förvrids,
färgas svart.
Fasan av att
vara fängslad,
i sin egen
mardröm.
Inkapslad skräck,
som inte
kan visas.
Inte visa
svaghet.
Inte visa
skräckens
tårar.
Den gudomliga vinden rullade
ner för bergsidorna,
och fortsatte
längs dalgångarna.
Svepte med sig,
alla gamla tankar
och traditioner.
Nu var det nya tider,
och just Du,
var utvald.
Du svor trohet
mot den gudomliges
ställföreträdare.
Snart skulle det
vara Din tur.
Och din dag,
Och din stund kom.
I rök och eld
startade du,
på ditt livs uppdrag.
Ett uppdrag från
den gudomlige själv.
Efter många timmar,
med många tankar,
och stor oro,
nådde du så
ditt uppdrags slutpunkt.
Fastän du visste
att detta var det största
någon kunde föräras,
ville inte
klumpen i magen,
och gråten i halsen,
ge vika.
I stället bara växte
all oro och tvekan,
ju närmare ditt mål
du kom.
Utropet, ja skriket,
av ”Mamma”, kom
i samma stund
som oron och sorgen
gick över
i ren förtvivlan.
Till slut drunknade
ändå ditt skrik
och ditt liv,
I ett obegripligt
dunkande och larm,
I den gudomliga vinden.
Där står en
gammal kaktus,
Grön,
i torrt
och dammigt
landskap
omgiven av
rullande
buskar,
grästovor
och torr jord
Grön,
i karg värme
Övergiven
Bortglömd
Självklar
Blinda,
av vidskepelse,
vandrar vi
på en gul
tegelväg
mot den stora
trollkarlens
huvudstad.
Inget får hindra
våra drömmars
bilder,
av hur vi
önskar
att det vore.
Visst ordnar
allt sig,
bara vi
kommer fram.
Visst kan vi
både lita
och hoppas
på vår trollkarl.
Visst kan vi?
Det tändes
en låga,
i ett avlägset
mörker.
En låga,
som i en
svart säck.
Jag rörde mig
mot lågan,
flytande framåt,
svävande.
Lågan svävade
i sitt mörka rum,
ouppnåelig.
Alltid där,
i vilken riktning
jag än tittade.
Lika fjärran
som evig.
Kom fram
Kom fram
Stig ut
ur skuggorna!
Varför stanna
i mörkrets
väntesal?
Dödsrikets sken
fångar
tids nog
in
Även dig.
Var glad
Var glad
Över ljuset,
och våren
som är ny.
Lova bara
en sak,
Att följa Ditt spår.
Längs banan Du går.
Så mycket
att ta in,
tills sista
skålpundet
mäts upp.
Marionetternas
munnar
rör sig,
Som hos vilken
människa
som helst.
Nu sitter de
i TV studion
igen.
Och vet bäst.
Men,
Var?
Finns de
som egentligen
styr?
Vilka är de?
Många döda
lever inom
mig.
Och en dag,
Kanske,
jag lever
Inom
någon
annan.
Pelare
av glas.
En konstgjord
skog vid
horisonten.
Glänser
i solen,
glittrande
rikedom.
Som en
solitär
En glaskula
som
glittrar
av alla
färger
Inget
upp
eller
ned
Bara
svävar
i oändlig
rymd