Om natten

1:a versen

Om natten
blir jag
mig själv

Om natten
kommer
frid och ro

Om natten
kommer
ljuset

Med glädje,
lugn
och tro.

2:a versen

Då skingras
alla dimmor

Då klarnar
allt mitt liv

Då träder hela
världen fram

Som den alltid
menats bli.

3:e versen

Jag lever
i en tid

Då allt
vad sant
Det jagats bort

Jag lever
i en värld

Där allt
vad rätt
Det tappats bort

4:e versen

Men inte
kan jag känna

Någon oro
just därför

För om natten
väcks ju allt

Som krävs

För lycklig,
själ att bli.

Färjans avfärd

Jag står
på
farstubron,

den
stora färjan
tuffar iväg
över ängen.

Vattnet
står högt
runt torpet.

Mitt torp,
där jag
alltid
funnits.

Ängar, fält,
och skog,
översvämmade.

Landgången
halades,
just framför
mina ögon.

Vi har
letat,
i skrymslen
och vrår.

Vi,
som är
hemma
i torpet.

Fast Du.
är inte
född här.

Men det
är jag.

Jag,
skulle åka
i väg.

Men hann
inte.

Jag gick ändå
fram,
och tillbaka,
mellan
torp och
färja.

Kändes så
bra, att
göra saker
med dig.

Andra klängde,
eller bara
fanns.

Nya
Eviga
personer
i mitt
torp.

Men Du,
har alltid
funnits
där.

Liksom
den äldre.

Hindrad,
i mitt
letande.

Avbruten.

Jag hann
inte
vidare.

På min
resa.

Jag blev
kvar.

Jag blev
fast.

Den dansande keruben

En rörelse
av glädje,
okontrollerat
munter.

Keruben
dansar
runt
tronen.

Väktaren
av
insikt,

Tronens
bärare.

I barnets
form,

med
evighetens
kraft.

En ängels
stråke
ackompanjerar
det brutna
brödets
liturgi.

De flammande
svärden
svingas
i förtvivlad
trans.

Väktarens
makt,

den högsta
ordningens
skydd.

Sveps undan
av tidens
starka
vilja.

Keruben
önskar,

det som
aldrig
setts
förr.

I den
högsta
ordningen
träda.

Ve den
som
klaga,

över
nya tiders
anda.

Ögon så
Onda,

från
fallen
Kerub,

Stråla.