Eoner av tomhet,
virvlande som
iskalla
stoftmoln.
Tills motsatserna
inte längre
balanseras.
En väv av tid
och energi,
spänns upp.
Nya krafter
och motkrafter,
Alltid i
Sin balans.
Den perfekta
ordningen
raseras
irreversibelt
I ständigt
pågående process.
Den ökande
oordningen
är alltid
evig
och perfekt.
En gång
för länge sedan,
innan tiden blivit till.
En komet,
ett stjärnfall,
befruktade
Det som ännu inte fanns.
En oändlig
tanke
spjälkades till stoft.
Ur stoftet
skapades smått
och stort.
Som varandes,
varandras spegelbilder.
En gång,
för länge sedan.
Jag är
en simulering.
Det är någon
som har hittat
på mig.
Programmeringen
görs ständigt om.
Varje natt,
en ny uppgradering.
Varje dag,
ett eftersläp
och skuggat spår
av det som varit.
Vi virvlade runt
på gator
och torg.
Vi dansade kring
som yrande
vindar.
Vi skrattade
och log
vareviga helg.
Vi gladde oss
stort för
kommande da’r.
Vi grät
tillsammans
när nesan
var stor.
Vi stödde
varann
på vår väg
att bli stor.
Vi trodde
all’stund
att tiden
var blid.
Nu vet vi
så mycket
om vad
vi bort gjort.
Nu vet vi
allt, om
det som
mött vid
vårt port.
Nu vet vi
vad, som
glatt där
vi fort.
Sjung för
våra vänner,
sjung för mig
en gång.
Sjung för
alla tappra.
som mist sitt allt
av tvång.
Vad finns det mer
att göra,
när ljuset
brunnit ut?
Jag låter
alla sjunga,
om världens
alla fång.
Minns du nu
hur allt,
blev till
nytt igen?
Jag visste
aldrig då
vad sången
lät oss nå.
Nej, jag visste
aldrig då,
vad sången
lät oss nå.
Onda lagar
vaknar,
från slummer
så lång.
Många år
av tvekan,
följs av kraft
på en gång.
Många rädda
duckar,
för svarta
fanors sång.
Alla skogens väsen,
jagade till randen
av sin,
verklighet.
Modernitetens
endimensionella
kraft
syns segra.
Men i goda
hjärtan bor,
trollkarlarnas
bästa hopp.
Bokskogen,
ser,
rastande,
hundar.
Solen,
strilar,
ner,
genom,
lövverket.
Andningen,
återhämtar,
sig,
söker,
rötter.
Men,
i skogen,
finns,
alltid,
minnet,
kvar.
Det är inte
första gången
Morfin Olsson
ställer upp
tennsoldaterna
på soffbordet.
Det blir inte
som tänkt
den här
gången.
Heller.
Det ligger
ett tätt lager
av damm,
från
cigaretter
och smuts,
över hela bostaden.
Men jag orkar
bara inte,
jag orkar inte,
tänker
Morfin Olsson,
och ser inte
förfallet.
Nyss var
soffbordet,
så nytt,
och fint,
liksom
soffan.
Nyss var
bostaden,
ny,
och allt
var som ett
oskrivet blad,
i en oskriven bok.
Min skugga
vänder
tillbaka.
Jag går
stoiskt
vidare.
Jag vet
att skuggan
har rätt.
Och ändå
går jag
vidare.